Gästblogg avsnitt 17: Fel, fel, fel

Efter avsnittet Fel, fel, fel fick vi och tydligen många av er som lyssnat mycket att tänka på. Då kom vi på att det finns en människa som säkert har mer klokt att säga om detta med skuld och skam som drivkraft och problematiken i att känna sig fel. Hon heter Anneli Fromell, driver Brandingspirit och kan massor om det här! Hon svarade oss i ett långt mail som vi fått lov att publicera här. 

Innan jag gör något annat vill jag gratulera till en fin pod. Hinner sällan lyssna eller ta del av allt bra som människor därute gör. Nu blev jag motad i fållan och det tycker jag var bra.

Och nu till ämnet.

Vi har problem att skilja på skam och skuld.

Vi är heller inte medvetna om hur stor påverkan skam har på oss. Vi är också mer benägna att lägga fokus kring vad andra tycker istället för att bara "göra det vi ska göra" utan omsvep. Jag tror kyrkan och Luther har haft stor inverkan på oss i Sverige, det är som att vi bär på ett ok av synd och skuld.

När ni pratar om att göra fel och hur vi tolkar in det som att det är fel på oss handlar det om att vi definierar oss utifrån det som sker.

Jag hamnar i den fällan jämt men har nu efter två års intensivt arbete med Brené Browns material förstått vad det är jag gör. Vet inte hur många gånger jag kommit på mig själv med tankar och känslor i nedåtgående spiral som alltid slutar med att jag är värdelös och dessutom väldigt ful.

Så här fungerar det:

Något oförutsatt sker, gärna något som triggar igång en av mina största skam-triggers, och i mitt fall heter denna trigger utbildning. Eftersom jag inte har en akademisk utbildning försöker jag hela tiden kompensera för det eftersom det får mig att känna mig sämre än de som har akademisk examen – vilket är en illusion eftersom jag har andra utbildningar och erfarenheter som smäller minst lika högt.

Vad det triggar i mig är känslan av otillräcklighet, jag är inte tillräckligt bra eftersom jag inte har akademisk examen. Om jag inte vet vad det är som sker kommer jag låta känslan som triggas igång dra ner mig i ett stort svart hål som heter skam: "Det är ingen idé jag söker det där jobbet, jag är i alla fall så dålig".

Förstår du?

Skam är direkt destruktivt och kan inte leda någon annanstans än ner i skiten. Visst kan man på sätt och vis säga att skam är en drivkraft, men den driver bara bort ifrån det som gör ont.

”Aj, jag är otillräcklig som människa. Jag klarar ingenting. Vad finns det att äta i kylen? Jag borde inte äta det där för då går jag upp i vikt. Jag är så dålig i alla fall så jag kan lika gärna äta det där".

Skuld däremot är motiverande.

”Fasiken också, nu kom jag för sent till middagen igen. Jag måste verkligen bli bättre på att hålla tider". 

Vs. skam

"Fasiken också nu kom jag för sent till middagen igen. Jag är verkligen usel som människa".

Jag kan inget om Platon men jag vet vad "scarcity culture" är, en kultur byggd på brist och rädsla. Jag vet också att det påverkar oss varje dag eftersom det styr våra tankar om vilka vi är, vad vi gör, och hur vi bör vara för att passa in. Skam är ett större ämne än man tror.

Jag vet också att när du står där på scenen är det fler saker som påverkar dig än du kanske tänker på.

Vad vi än ska göra när det kommer till att gå utanför bekvämlighetszonen påverkas vi på ett eller annat sätt av faktorer antingen inom oss eller utom oss. Det är lätt att luras till att tro att hindren alltid bottnar i en rädsla i oss själva, men riktigt så är det inte. Vi påverkas av mycket mer än vi kanske tror.

De anonyma kritikerna är ett exempel på det, personer som kritiserar oss men som inte finns med i vårt dagliga liv. Sådana kritiker dyker ofta upp som "billiga" kommentarer i social-media-statusar, kommentarer till bloggar eller andra artiklar i media.

Sedan finns en annan typ av kritiker och det är de som bestämt reglerna för arenan vi vill ut på, de som dikterar krav och förväntningar på hur saker ska vara, se ut etc. Om vi är omedvetna är det lätt att tro på dessa kritiker och därmed känna sig "fel" på grund av dem, exempelvis att vi måste ha en viss utbildning eller kanske att vi är för gamla/unga för att göra vissa saker.

En annan typ av kritiker är den som dyker upp då vi börjar jämföra oss med andra, den som säger att vi inte räcker som vi är och att vi därför är "fel". Denna kritiker kan komma från det vi matar oss själva med i form av inre samtal, men den kan också komma utifrån, från människor vi haft runt oss när vi växt upp eller som vi har kring oss i vårt dagliga liv.

Att känna sig fel är inte brist på självförtroende, det är brist på kritisk medvetenhet som gör att vi förstår att det inte är oss det är fel på samt hur starka krafterna omkring oss är.

Nu har jag skrivit mycket och orkar snart inte mer. Men en sak till. Jag tror - är inte säker - att stolthet är tätt länkat till egenvärde. Egenvärde handlar om respekt för dem vi är och den kunskap vi har med oss. Det är egenvärdet som säger "Glöm det" om vi till exempel blir erbjudna ett arbete med en lön som är usel. Vi är stolta för att vi känner att vi är bra och värda allt bra i livet.

Stolthet är bra när den är kopplad till sunt egenvärde men mindre bra när den används som sköld för skam.

Hoppas du förstår vilket stort ämne ni snubblat över!

Varma hälsningar
Anneli Fromell

Vill du få kontakt med Anneli och hennes spännande arbete så surfa in på brandingspirit.se eller följ henne på instagram som @afromell

Kommentera gärna: